Man hade gått och läst och man var 14 år 

rockar hårt med nya Hofner-gitarren 

Första kärleken som slog till så hårt och tog så lång tid att komma över 

  En kille på gården som hette Robert Lindström och var något år äldre än jag spelade piano. Jag tog med mig gitarren upp till honom och vi satte igång och lira. Det här var ju något vi skulle satsa på så dagen efter gick vi upp till Hammarby Radio & TV där jag brukade köpa nya singlar. Där jobbade Leffe Lindblom och när han hörde att vi var ett "band" sa han - kom me´ här för faan - han stängde till radioaffären och släpade iväg oss till hans källarkontor några portar ifrån. Där hade han sitt trumset uppställt (tror det var Trixon).Ett redigt
7-trums-set minst. Han satt igång och öste på så det skallra i hela huset. Stackars grannar som bodde ovanför
  Efter att trumhinnorna slutat värka sa han - ni kan väl komma upp på Hammarby-gården nån kväll så kör vi lite. Några kvällar senare släpade jag dit min Höfner-gitarr och tunga förstärkare.          Piano fanns på plats till Robban och Leffe hade redan packat upp sitt trum-set. Vad vi körde för låtar har jag glömt. Det var fler band som repade i lokalerna och rätt var det var kom det in flera grabbar med gitarrer och det blev ett spontant jam med låtar som Apache och Quatermaster store. - Shadows nysläppta singel. En kille som också hette Leif
spelade sen i The Kingsmen tillsammans med Leif, Leffe Jansson och Ronny Samuelsson. En annan kille och jag började snacka och vi bestämde att vi skulle träffas framöver. Dagen efter dök han upp - Johnny Lundin med sin gamla Gibson i handen.   Johnny hade bott i Amerika några år och hade sett och hört alla de amerikanska artisterna som vi här i Sverige knappast hade hört på radio. Ändå mindre sett på TV. Det och en stor musikalitet gjorde att Johnny låg år före andra gitarrister här i Sverige. Vi lirade mina singlar genom min gamla radio, Johnny kunde alla solon på Cliff & Shadows första rock-låtar.
   Jag jobbade på posten på den tiden som brevbärare. Då började man  6 på morgonen så man fick gå upp före 5.30. Sen var man ledig mellan 11 - 13 och då kunde man ta en liten "napp" för att inte bli så trött på kvällen - om inte Johnny ringde på dörren pecis när man somnat in! Vi åkte in till stan och tittade på gitarrer, Johnny var skitjobbig, han skulle prova allt. En mardröm för de som jobbade i musikaffärerna. Gibson-gitarren han hade haft med sig från USA såg jag några gånger men den var inte så intressant, det var ju "plankor" som gällde nu. I dag hade man fått låsa in den Gibson-gittaren i bankfack Johnny köpte en Kay, en tuff planka i guldflake men när han såg en vit stratocaster på Westins Musik tog han 3 jobb och slet dag och natt för att skaffa sin strata. Johnny var kanske 3:a eller 4:a i Sverige som hade 7ender Straocaster. Nu skulle vi bilda band.
Jag introducerade Johnny för min kompis Jack som spelade bas och jag vet i fan hur det gick till men efter ett tag hade Lasse Roos nästlat sig in i bandet och efter ett tag hade The Partners kommit igång. Åke Liljekvist på trummor och något senare Johnny´s kusin Uno Ersson.

Kolla här Bernte "i levande bilder" från året 1961! (klick)

  Man låg och lyssnade till Radio Luxenburg om kvällarna. Shadows fyllde på med - Man of Mystery - FBI - Frigthened City.....De hade ett program där Cliff & Shadows spelade "live"  "Me and my Shadows".
En kompis till mig Lasse Bergstedt som var tekniskt begåvad kom på att man kunde nog bygga ett echo av en gammal bandspelare. När han hade det färdigt fick Johnny prova det och det lät S U P E R. Nu hade Johnny båda strata och echo. Partners blev någonting extra att höra på.
 Det var inget evighetsband på ekot utan man var tvungen att vända spolarna efter en 20 minuter. Ville man så kunde man lyssna på vad man hade spelat!
Efter något år kom det nya grabbar i The Partners förutom Jack, Leffe Jansson (Jendemyr) Ronny Samulsson, Stickan Granberg en kort tid och Tommy Törner på trummor.
 Johnny började efter en tid med Adventures och försvann till Finland i flera år.

Jag och Jack Wahlberg på Kungsgatan. Kanske hade vi varit på bio eller på favoritfiket men förmodligen
hade vi bara åkt in till stan för att titta på Fender Stratocastern som var utställd i skyltfönstret på Westins Musik. Först fanns där en vit som vi glodde på och bara njöt av dess skönhet. Senare byttes den ut mot en
röd och sen en vit igen. En av dem köpte Johnny Lundin. 1261 kronor vill jag minnas att priset var.
Jack och jag lurade ut adressen till Fender i USA och skrev dit och frågade om vi kunde få deras katalog.
Efter några veckor fick vi varsin.

Fender katalog

 Vi byggde några gitarrer och till dem skickade vi efter delar från Fender, USA.  Det var fantastiskt att
packa upp paketen med delar.  Tyvärr så tog Hagström över agenturen för Fender så vi fick inte köpa
delar därifrån längre.

På den tiden fanns det inga Fender-gitarrer att köpa, sånär
som på de 3 - 4 som Westin hade. Jag fick beställa min och
köa på Hagström Götgatan.  Naturligtvis beställde jag en röd,
en Shadows-röd!
Efter några veckor ringde Johansson från Hagström och sa
- din gitarr har kommit nu. Jag drog genast in till söder för att hämta gitarren - men den här är ju inte RÖD! Johansson sa
- jag tycker du ska ta den här det kan dröja månader innan nästa sändning kommer.   Sunburst-stratan var så fin så jag slog till.
 Först måste jag hem för att få morsans underskrift på avbetalningskontraktet.
Vilken känsla att bära hem den nya Stratocastern. 1890 kronor kostade den med avbetalningstillägg.

Första bandet jag var med i bestod av förutom jag, Gunnar Kvamme gitarr, Bertil Höglund bas, Leif Larsson trummor.
Vi repade på Blåsutgården och vi hette FOUR FUNNY FELLOWS, de du.
Vi fick ihop lite låtar så att vi kunde börja spela på Stockholms ungdomsgårdar.


                     Vilken kväll på Nalen - Roffe Carvenius
                 Burken - jag!  Inte kunde man ana att vi                  skulle spela ihop senare.

 Så fick vi erbjudande att kompa Tina & Marina
 på deras folkparksturné.
  Tyvärr så räckte inte Leffes trumspel till, hans rutin  var inte tillräcklig sa Stickan Andersson som var
 flickornas manager.
 Hans stora satsning innan  ABBA.
 Det var tråkigt för Leffe Larsson var en sån schysst  kille.  Ny trummis blev Rune Engström med sitt
 gröna Trixon-batteri, känd från Nalen-cabarén.
 Nytt namn på bandet fick vi också; Backbeat Boys.
 

Första bilden jag har med min strata när vi repade på Enskede gården. Kolla in frisyren! En begynnande Beatles-frisyr.

Jag hade sett Tony Lindberg i Violents som hade varit Hamburg och sett Beatles, han hade lagt an den frisyren.  När Beatles slog igenom i Sverige  då hade jag redan frisyren inne. 

  I dag (oktober 2008) kom Uno Ersson (känd från Martti´s hemside-värld) och hälsade på. Han hade med
sig sin kompis Frederik som undrade om jag hade någon dator han kunde gå in på. Han skulle fråga mig eller visa mig något så han kopplade in sitt minne i min Mac.    Då dök bilden här ovanför upp, där jag sitter kortklippt med min stratocaster.
  -Ja visst, sa jag. - Det där är från Enskede-Gården där vi repade med "Four Funny Fellows" 1963.  
Frederik såg lite hemlig ut medan jag pratade på och så tryckte till på datorn och en ny bild poppade upp.
- Nä men vad är det här? En till bild från samma tillfälle men från en annan vinkel som jag aldrig har sett. Var kan denna komma ifrån? Från någon annan i bandet? Jag har inte hört något från
någon av dem på åratal. Så, så var det inte. Frederik var fotografen som hade tagit bilden och bilderna. Han var ledare för foto-klubben som höll till i rummet bredvid. Han hade tittat in på Uno´s hemsida och länkat sig till min och hittade kortet här ovan och kännt igen det. Rotade i sina lådar och hittade dessa övriga kort från vårt rep på Enskede-Gården. Vilken kul upplevelse. Tack för att fotografer har ordning på sina bilder, att internet finns och att Martti förser oss med hemsidor.

Fotograf:   Frederik Grimm

  
Gunnar Kvamme                                                                        Bernt

Gunnar Kvamme 

    
Bernt                                                                Bertil Höglund med sin Burns-bas.
                                                                                                       På den kunde man välja olika ljud - bl. a. "Wild Dog" 

 
    Intressanta grejor från vänster; pelarhögtalare för sång, ljusa med mässinggaller som  jag byggt och med    Philips-högtalare. Beyer-mickar, Dynacord-förstärkare, stora Binson-Echot,  EICO-Hifiddilitty-förstärkare
   till sång och gitarrer. 

                                                                    Leffe Larsson vid sina nya Ludwig-trummor

Gunnars strata hade varit röd men han hade strippat ner den till träet. Min var ju sunburst. En dag när jag kom hem till Gunnar efter att ha lämnat kvar min gitarr där några dagar hade han lackat om våra strator till röda!! Jag blev ganska häpen men det var snyggt lackat i Shadows-rött.   Senare köpte Bertil en lika röd  7ender Jazz-bas så med våra svarta skräddarsydda mohair-kostymer såg vi helt fantastiska ut.
                                                                 ***************

 
  I den här folka-bussen kuskade vi omkring från sydligaste Skåne till norra Norrland.  Gunnar och Rune hade körkort så de satt förstås i fram. Jag och Bertil med tjejerna  emellan oss på soffan i bak. Framför oss förstärkare och högtalarlådor och bakom oss  låg trummorna, om inte det inte bromsdes för tvärt får då hade man dem i skallen.
 Flickorna hade bensinkort på  GULF så det var det som gällde.  - Nu måste vi nog tanka  snart, sa grabbarna
i fram.   - Mmm det kommer nog en gulf-mack snart! Ofta hade de tur,  ibland rullade bilen in på macken med tyst motor, iband fick skjuta på sista metrarna.
 En gång var turen inte med. Vi fick soppatorsk på en väg där vi bara såg ängar och skog  kilometer framöver. - Ja ha, sa Gunnar - här är dunken, vi sätter oss här i solen och väntar  på er. Tjejerna sprang iväg över ängen glatt sjungandes med dunken i hand. Det gick en stund, det gick en timme så dök de upp. Bertil förde händer till munnen och ropade - hadde dom inte GULF ??? 

 
Här står vi i bilkö någonstans i Sverige och bakom oss ett annat tunerande sällskap The Shanes

En dag i februari 2010 kom det in två damer i affären och jag sken upp som vanligt i mitt bästa försäljarleende och sa "Hej Hej" och väntade på vad jag kunde göra för dem. De sa ingenting och jag tittade på dem från den ena till den andra under några sekunder så gick det upp för mig - det var Tina & Marina (Jill och Margareta) som jag inte hade sett
sedan hösten 1964. Sånär som 2-3 gånger jag snabbt träffat Jill. Bland annat när jag fick  en del av bilderna här ovan.
Det var verkligen roligt. Jag fick även en liten filmsnutt som jag ska försöka lägga upp här när jag vet hur man gör. 

 **********************************************

Efter turnén med Tina & Marina bildade jag, Johnny, Tommy Tausis och Berra Lindgren (bas) ett nytt band; ORIGINAL SOUND.   Vi repade ihop lite låtar och spelade runt Stockholm några månader.

Bland annat spelade, tror det var i Upplands Väsby, på en Pop-gala tillsammans med ett band som kallade sig HepStars. De var ju förstås huvudakten. I logen fanns en kille som lirade på en liten orgel.

Hans band hette Elverkets spelmanslag. Han var riktig duktig och Chrille i HepStars lyssnade ivrigt på honom och gick omkring och flinade. Nästa gång jag såg HepStars var organisten med dem -Benny Andersson.

ORIGINAL SOUND`s saga var ganska kort. Johnny och Tommy fick erbjudande från Jan Rohde &Wild Ones som hade spelningar och en turné på gång. Det är klart att de tog det.

                                                                  The SUNES

Jag började jobba på Svenska EMI, på skivlagret, hösten -64.

En dag ringde Tommy Hellsten på dörren och frågade om jag ville var med i deras band.

Jag var kanske inte så pigg på det nu när jag hade fast jobb men Tommy är en positiv kille och han övertalade mig lätt. Tommy som är äldre bror till Svenne Hellsten som har Hellstone´s Music var sångare. Jag gitarr, Bertil Höglund bas, Gil Jakobsén trummor och Ulf Haage orgel.

Vi repade i ett garage i Hägersten. Vi sjöng allihopa och snart hade vi fått ihop en reportuar med Beatles-låtar, Hollies och det som var poppis då.

Vi spelade en hel del på klubbarna i Gamla Stan; Bobbadilla, Limbo, Manzanilla och vad de nu hette.

På Limbo spelade man till 03 på natten - packade instrument - fixade brudar - sov nån timme och sedan upp klockan 07 och iväg till jobbet för att börja jobba klockan åtta. Så kunde det va flera gånger i veckan.

Det här var den tiden då modsen började komma. För att vara lite tvärtom så kallade vi oss för SUNES,
The SUNES.

Bilderna nedan är från Bobbadilla club, en liten potatiskällare i Gamla Stan där det kunde vara 100-tals ungdommar i de trånga lokalerna. Svettigt - ja, rökigt - ja, som faan.

I bakgrunden på en av bilderna kan man se en affisch på Burken och Rolf Cavenius som också lirade på Bobbadilla.

The SUNES 

Fansen var många och vackra var de.   Du hette Tina va? Var finns du nu?

******

En dag hörde Burken av sig till mig och sa att de behövde en ny gitarrist. Deras gamla, Kjelle Söderquist hade slutat.  Det var ju mycket smickrande - Burken som man sett i parken vid Enskede-gården och till och med på TV. Roffe Carvenius som man diggat i Nalen-cabarén.

Vintern 65 - 66 började jag med dem. På bas var det Per-Arne Eklund och på trummor Gösta Sterner.
Carvans låtar Creole Jazz, Haarem, Wildcat Blues m.fl. var lite ovant för mig men kul att lära sig.

Carvan var så tuff i sin mustasch tyckte jag och jag var så avundsjuk för jag hade inte mycket till fjun på överläppen. Jag var dock fast besluten att jag skulle skaffa mustasch så jag började låta den växa.
Det nog 20 år innan någon över huvud taget märkte den (!)

På sommaren 1966 åkte vi ut på något som hette Talang 66. Det var BURKSMEN, två tjejer från Nalen-cabarén; Bibbi och Annika, Mats Paulson (Visa vid vinden ängar).

Det hela hölls ihop av Bertil Bertilsson. Ibland var Tommy Hellberg med, då blev det Snabbhumoristerna kända från Nalen.

Bandet spelade sen mycket på nationerna i både Lund och Uppsala. En kväll skulle vi just till Uppsala och träffades som vanligt hemma hos Burken dar vi hade grejerna i en källare.

Roffe Carvenius hade då köpt ny bil - Jaguar Mk 2. Woow!!! - det var där mitt Jaguar-intresse började - men det är en annan historia.

Maniacs

 I slutet på 1966 ringde Tommy Körberg och frågade om jag kunde repa lite med dem. Irre som spelade gitarr skulle sluta och de behövde en gitarrist som även sjöng.   Vi träffades nån dag senare på Högdalens ungdomsgård och testade litegrann. Förutom Körberg var det bröderna Leffe och Bosse Gyllander och Örjan Engund.   Vi gick igenom deras låtar. Det var mycket stämsång, Tommy och Gyllander-bröderna sjöng väldigt fint tillsammans. Örjan sjöng inte då.
 Jag gissar att det var någon form av audition. Leffe sa att jag hade en mjuk falsett-röst som nog skulle passa. Örjan sa att jag såg tuff ut (fick jag veta många år senare) för jag hade långa polisonger (kindskägg) som Clapton hade.  Jag hade börjat odla dem för att Lasse Bremar som jag jobbade med på EMI sa - ska ´ru inte skaffa sånt här kindskägg som Manfred Mann har. Så när Bluesbreakers och Eric Clapton kom med sin LP
hade jag också redan långa pollisar.
  Första tiden spelade jag både med Maniacs och Burksmen men jag fick hoppa av där då det blev fullt upp med Maniacs.
 En kväll tränade vi stämmor hemma i mitt rum, jag och Tommy Körberg. Morsan kom in och frågade - vem e de som sjunger så bra?  Du kommer att bli nåt stort!  Efter en tid slutade Bosse för att åka in i lumpen och ny tummis blev Christer Barkman (Jarlstrand) från Uppsala. Örjan bodde i Enköping, Tommy var nyinflyttad till Huddinge, Leffe Gyllander i Kallhäll och jag i Enskede så det blev ett ordentligt flackande när vi skulle träffas för att spela eller träna.

  Vi tränade på Riddargården i Jakobsberg på dagarna och spelade ibland där på kvällen. Det var ett släpande upp och ned med våra tunga grejer uppför de branta trapporna. Jag tror att bilden ovan är därifrån. Det var
ofta vi spelade på ungdomsgårdarna runt om i Stockholm men även Nalen och Hithouse. Vi turnerade runt i Sverige dock mest i södra Sverige. I Blekinge var vi mycket, Göteborg och alla möjliga ställen.

 Maniacs hade gjort en singel "Dont worry Baby" innan jag kom med. I EMI-studion spelade vi in och Henkan Henriksson producerade "Please Please Please" som kom upp på 10-Topp och låg där några veckor. Det var en ganska angenäm känsla. Efter den spelade vi in "Never Be Anyone Else But You" - en hit - sa Henken men det blev inte så mycket med den.   Jag tyckte om baksidan "That´s Why I´m Crying" en lugn och fin låt i stämmor som gick hem när vi sjöng den ute.

 Jag minns en kväll då vi hade spelat på ett ställe och var på väg till nästa, någon klubb som låg i en båt i Södertälje. Vi var sena och arrangör och publik var griniga - ska ni inte börja snart? Vi körde igång med några rocklåtar för att få publiken lite nöjd sen körde vi någon av de fina 4-stämmiga låtar vi hade och allt föll på plats. Det lät ofta bra men den här kvällen när våra röster via Wahlbergs sånganläggning och de gamla träbalkarna och plankorna träffade publikens öron blev det plötsligt magiskt!

 Vi gjorde några TV-program, från Göteborg hette det Pop-In? Innan hade vi gjort ett radio-program med Rune Hallberg. Där spelade Bosse Gyllander de första låtarna och sedan tog Chrille Barkman över på trummorna. Jag har det inspelat på rullband men eftersom jag inte har någon rullbandspelare så gav jag det till någon som skulle föra över det till CD men jag kan inte komma på vem det var?

 Vi spelade eller så var det något på gång varje dag men det blev inga pengar! Det var turnebil som skulle betalas, bensin, hotell, provisar, echo som skulle justeras och allt möjligt. I slutet på sommaren gjorde vi vår sista spelning på Skansen med den sättningen. Tommy började med Micke Johansson och det blev Tom & Mick. Leffe och Chrille var med ett tag. Örjan slutade och jag började med Burksmen igen. Tur för mig så skulle gitarristen som spelade där in i lumpen.
 

*******************************************************************************

Burksmen

Burkens minnesstund       9.5.2011

    Nu var inte  Roffe med längre, han var upptagen med att sätta ihop "Stora POP-boken" och med
 artist-klubben "Club en till".
 Burken, Per-Arne, Gösta och jag spelade vidare, inte bara Rock på klubbar och liknande utan även
 dans-musik på dansrestauranger i kostym och vit skjorta.
   Efter en tid slutade P-A och Gösta samtidigt och Burken plockade med Dag Issjö från gamla Burken
 & hans Burkar samt några nya grabbar från Nacka.  Vi blev 6 man i bandet, 3 blås och bandet blev
 mera ett dansband. Vi fick repa en hel del men det gav inte så mycket så efter en tid så slutade jag också.  70-talet var på väg.